Häromdagen gjorde jag en Google-sökning på ordet Esperanto och fick det otroliga svaret att ordet Esperanto förekommer ungefär 39 000 000 gånger (Sökordordet ”svenska”  gav  resultatet 192 000 000). När jag begränsade sökningen till "Esperanto + estas" och fick jag beskedet att det finns c:a 1 760 000 platser där orden nämns. En hastig granskning visar att det så gott som uteslutande rör sig om sidor där man skriver på Esperanto eller informerar om språket på Esperanto.  Vid sökning på "Esperanto + havas" fick jag utfallet 566 000 platser.   Esperanto är således långt ifrån ett dött språk när det gäller Internet. 

Snarare verkar det som om man närmar sig en punkt där det uppstår något som kan liknas vid en kritisk massa. D.v.s.  det finns nu så många som använder Esperanto att man kan förvänta sig en självgående kedjereaktion när det gäller språkets spridning.   

Siffrorna varierar dag från dag men ligger i ungefär den storleksordning jag nämnt. Antar vi att varje esperantist har 10 olika sidor på sina informationsplatser skulle det betyda att det finns mellan 56.000 – 176.000 informationsplatser där man uteslutande använder Esperanto.  

Många frågar sig:  Varför man skall lära sig ett språk som egentligen inte finns, om man menar att språket skall användas av någon folkgrupp som nationellt  språk eller minoritetsspråk.

Man brukar påpeka, att ”Vi har ju engelska! och det är ju ett världsspråk.  Påståendet är riktigt om man menar att engelska i många fall används inom affärsvärlden och industrin som koncernspråk.

Tyvärr har vi  en något snedvriden bild av engelskans karaktär av ”världsspråk”. Enligt uppgift är ordningen mellan de sex största språken för närvarande: 1. kinesiska  2. hindi/urdu   3. spanska   4. engelska   5. arabiska   och 6. portugisiska

Flera Esperantister berättar att engelska i många avseenden är lika oanvändbart som Esperanto i stora delar av världen. Det finns naturligtvis personer som kan engelska  men man måste många gånger, precis som när det gäller Esperanto, själv söka upp dessa människor för att få möjlighet att använda engelska språket.  

En av de som är medveten om engelska språkets begränsning som internationellt kommunikationsspråk är  John Wells, Professor of Phonetics in the University of London Han anger tre skäl till att lära sig Esperanto

Vid en resa till Kina år 2004 kunde jag och en annan av Skövde Esperantoklubbs medlemmar  konstatera att engelskans användbarhet i stort sett sammanföll med de erfarenheter som professor Wells gjorde då han  besökte Bulgarien, Vi kunde knappast använda engelska språket utanför Peking. I Peking blev vi kontaktade av personer som ville tala engelska för att träna sin förmåga att använda språket.

Eftersom vi hade en esperantotalande person med oss hela tiden behövde vi inte lita till dessa okända ”tolkar” vars språkliga nivå var mycket varierande.

Men, åter till frågan: Varför skall man lära sig Esperanto?

Detta skäl behöver knappast  någon närmare förklaring. Ord som solidaritet, respekt för andras kultur och liknande argument borde i dagens internationaliserade och globaliserade värld vara en självklarhet. Tyvärr är det inte så, men Esperanto kan, om användarna så vill, vara det hjälpmedel man söker för att få så effektiv spridning av sina åsikter som möjligt.

För mig är detta skäl det tyngsta eftersom jag använder språket när jag kommunicerar med min affärskontakt i Kina. Jag har ingen möjlighet att lära mig kinesiska och min affärskontakt föredrar att använda Esperanto.

Ett annat praktiskt skäl är att man kan lära sig Esperanto på kortare tid än nationella språk .

Detta är möjligt eftersom språkets grammatik i princip är helt regelbunden. Har man lärt sig  verbändelserna -i, -is, -as, -os, -us och -u så  gäller detta böjningsmönster utan undantag.

Språket är  agglutinativt, d.v.s. man hänger på förstavelser och efterstavelser med fixerad innebörd på ordstammar eller kombinationer av ordstammar för att skapa enskilda ord.

ex. Att se = vid-i ,  möjlig att iaktta/se = vid-ebl-a , sevärd = vid-ind-a,  sevärdhet = vid-ind-aĵ-o,  mal-vid-ebla  = icke möjlig att se = osynlig.

Eftersom ordstammarna  ofta har latinskt ursprung brukar vi svenskar förstå flera ord utan att ha studerat Esperanto. Ex. Biblioteko, temperaturo, telefono, fingro, balkono, bildo, slojdo, Biblio, aŭtomobilo,  aŭtismo, aŭtografo, aŭtonoma, advokato, avokado, babordo, bakterio, balalajko, balono, bambuo, inflamo osv.

Har man redan studerat flera främmande språk behöver man inte offra tid på att lära sig vad t.ex. subjekt, predikat, objekt, predikatsfyllnad  samt andra satsdelar är för något..

Det är faktiskt möjligt att lära sig språkets grammatikregler på några timmar för den som är språkbegåvad, övriga får nog ägna lite längre  tid åt denna detalj, men troligen mycket mindre tid än vid studier av andra språk..

I somras fick jag en elev från Colombia, som har spanska som första språk. Han behärskar engelska och latin samt kan grekiska och franska . Denna person försäkrade att han aldrig haft någon kontakt med Esperanto förrän han började studera den kurs som Nordamerikas Esperantoförbund tillhandahåller gratis.

Redan efter ett par lektioner skickade han mig korta meddelande på Esperanto, vid sidan av kursens arbetsuppgifter. Efter lektion 7 fick jag ett ganska långt brev som han författat med hjälp av ordlista. Brevet var i stort sett felfritt.  Efter c:a 10 dagar hade han avslutat kursen och fick ett diplom.  Huruvida denna student också talade lika flytande som han skrev vet jag inte. Tyvärr är diplomet kanske mest värt som minne för  den som tagit sig igenom kursen eftersom det sannolikt inte ger några poäng vid ansökan om annan utbildning.  

Eftersom Esperanto är så allmänt använt på Internet och dessutom används praktiskt vid personliga kontakter finns det stor anledning att studera fenomenet ur lingvistisk synvinkel. En frågeställning är: Hur kan det komma sig, att ett språkprojekt skapat av en enskild person har vunnit sådana framsteg som det gjort, trots att det förekommit många försök att införa andra planspråk.

Man har haft en kurs i Esperanto vid Umeå universitet. Man har avslutat en kurs i lingvistik i Stockholm där Esperanto ingick som ett av studieobjekten. Det finns planer på ny kurs till hösten 2007. I staden Hefei i Kina sammanträffade vi med en Esperantolärare vid stadens Universitet som ledde en kurs om 92 timmar och gav 3 akademiska poäng till den studerande. I Peking studerar några 100 tal elever Esperanto på vid ett av universiteten där.

Under hösten 2007 kommer en kurs i interlingvistik att starta vid Stockholms universitet. I kursen ingår bl.a Esperanto som delämne

Karl-Gustaf Gustafsson

Medlem i Skövde Esperantoklubb