Artikeln MOT AKADEMISK TRÅNGSYNTHET KÄMPAR ESPERANTISTEN FÖRGÄVES skrevs 1994 med anledning av innehållet i publikationen Språk i världen: Broar och barriärer, Lund University Press 1993, ISBN 91-7966-212-9

Den 5 januari 1994 skickades artikeln till

Lunds Universitet

Institutionen för lingvistik

med begäran om att man skulle bemöta mina påståenden. Med kännedom om den akademiska världens sätt att reagera förväntade jag mig knappast att man skulle svara mig eftersom jag inte har vare sig professorstitel eller annan akademisk titel.

Attityderna inom den akademiska världen när det gäller Esperanto har inte ändrats nämnvärt och det finns fortfarande en trångsynthet när det gäller världens språkproblem. Trots att en del personer försöker reformera Esperanto på ett eller annat sätt har språket överlevt som ett fungerande språk med vars hjälp man kan bedriva internationellt  informationsutbyte inom alla ämnesområden.

Med utgångspunkt från det egna modersmålet, i synnerhet om det är något av språken i den asiatiska delen av världen, kan Esperanto verka både svårt och komplicerat. Det finns exempel på att personer i denna del av världen lärt sig Esperanto enbart för att kunna argumentera mot esperantisternas argument att '' Esperanto är lättare att lära än andra språk ''

I sanningens namn bör man understryka att Esperantos grammatik kräver att man medvetet analyserar varje menings uppbyggnad. Analysen brukar efter hand ske helt automatiskt. Denna övning i grammatisk analys har, enligt min mening, ett generellt propedeutiskt värde oavsett vilket språk man studerar.

Jag skulle gärna se att alla invandrare som kommer till Sverige fick möjlighet att studera Esperanto jämsides med att de lär sig Svenska. En sådan ordning skulle ge invandrarna en mycket effektivt hjälpmedel då de skall jämföra sitt modersmål med den svenska grammatiken.

Skövde i juni 2000

Karl-Gustaf Gustafsson

***

 MOT AKADEMISK TRÅNGSYNTHET KÄMPAR ESPERANTISTEN FÖRGÄVES

Enligt förordet till publikationen Språk i världen: Broar och barriärer, Lund University Press 1993, ISBN 91-7966-212-9 är innehållet avsett att belysa olika aspekter av ett språks funktion. D.v.s. man får intrycket att publikationen är en språkvetenskaplig produkt.

Det var därför som jag med stort intresse läste igenom publikationen eftersom jag i mitt yrke ofta mött språkproblem i samband med asylutredningar. Jag blev dock en aning bekymrad över publikationens kvalitet när jag läste Bengt Sigurds föredrag med titeln Esperanto, transpiranto och andra konstgjorda språk.

På sida 107 i publikationen får man som läsare veta att Esperanto har använts och används så mycket i skriftlig och muntlig kommunikation världen över att, man kan tala om en stor population av brukare. Esperanto framstår idag som det mest spridda och kända bl.a. genom sin litteratur och sina uppmärksammade världskonferenser.

Samtidigt kan man i latinprofessorn Birger Berghs föredrag '' Latinet som Europas modersmål '' läsa att naturliga språk är "svåra" på grund av de har större uttrycksmöjligheter och nyansrikedom och att de därför är att föredra framför planspråken. Professor Bergh säger sedan: " Men det finns ett annat argument mot att lära sig artificiella språk. Det är att de så gott som helt saknar en egen originallitteratur, och man kan undra hur angeläget det är att en sådan skapas. "

Vem av det två föredragshållarna lämnar den rätta informationen?

Sanningen ligger nog närmast det påstående som Bengt Sigurd gör, även om han mellan raderna rankar Esperanto lägre än Interlingua som använts " vid åtskilliga vetenskapliga konferenser och i vetenskapliga och litterära publikationer ". Enligt Bengt Sigurd är Interlingua lättast att läsa för den oinvigde. Ja kanske, om den oinvigde redan behärskar ett flertal andra språk eller enbart Esperanto. För den som bara behärskar svenska, och knappt det, är nog alla språk obegripliga utan gedigna studier.

Bengt Sigurd ger en förhållandevis korrekt beskrivning av språket Esperantos tillkomst, men sedan är det lite si och så med grundkunskaperna.

På sida 108, fjärde stycket kan man läsa Knabino approbas knabon vilket översätts med En flicka gillar en pojke . Ordet approbas är för det första felstavat. I Esperanto förekommer dubbeltecknade konsonanter endast vid sammansättningar av morfem som slutar på respektive börjar på samma bokstav och då brukar man markera denna "onormalhet" genom att sätta ett bindestreck mellan.

För det andra är det tveksamt om aprobas verkligen är det ord som skall användas för att ange att en flicka gillar en pojke. Aprobas betyder godkänna = gilla i juridisk terminologi. När man talar om attraktion mellan pojke och flicka torde ŝati (tycka om) eller möjligen dimunitivformen av ami = am-et-as vara mer adekvat. Att det förhåller sig så är lätt att konstatera om man läser innantill i PIV (En fullständig illustrerad ordlista) där Esperantos morfem och avledningar av dessa förklaras på Esperanto. Den PIV jag konsulterat innehåller mer än 15000 morfem (artiklar) och är utgiven 1987.

När Bengt Sigurd sedan försöker demonstrera funktionen av den grammatiska ändelsen -n använder han ordet " verbobjekt " och " prepositionsobjekt " och demonstrerar den sista typen av " objekt " med meningen La knabino venas ad la knabo . Ad förekommer ej som preposition i Esperanto. däremot finns affixet -ad som anger att en verksamhet med grundmorfemets betydelse upprepas i viss omfattning.

Termerna "verbobjekt" och "prepositionsobjekt" används inte i Esperanto. Där talar man hellre om " direkt objekt " eller möjligen om " direkt komplement "

Spontant förefaller det som om någon latinare matat in det latinska ordet ad , som ju ibland kan översättas med "ungefär" men vanligen bör översättas med "vid", i de ordlistor som ingår i det datorprogram för Esperanto som, enligt Bengt Sigurd, skrivits " på institutionen för lingvistik ". I aktuellt fall borde man ha använt prepositionen al som enligt PIV anger "ett fysiskt närmande till objekt från obestämd riktning" (dock ej intill som översätts med ĉe).

Den grammatiska ändelsen -us används INTE för att ange futurum utan "aktiv konditionalis" enligt PIV. -os används däremot för att skapa futurum.

När man på sida 109 får klart för sig att Bengt Sigurd förlitat sig på datoröversättningar blir man mycket tveksam över kompetensen hos de som skrivit det beryktade datorprogrammet. Det är inte nog med att man i princip använder felaktiga och felstavade ord i ordlistorna. Man har tydligen inte heller klart för sig att ordet " volvo " betyder lindningsvarv i en elektrisk spole. Detta demonstreras i meningen "La knabo ku venis en volvo approbis langaj knabinojn" som innehåller tre stavfel, nämligen ku som borde ha stavats " kiu ", approbis (med dubbla p) samt langaj som borde stavats " longaj " och dessutom förses med grammatikändelsen -n för att markera att adjektivet hör till ordet knabinojn och inte till ordet knabo eftersom Esperanto i princip har fri ordföljd.

Det vanligaste är att man använder ordföljden subjekt + predikat + objekt inom esperantokretsar. Den fria ordföljden har störst betydelse då man skriver poesi m.m. (jmf. grammatisk resp. retorisk ordföljd i latin).

En esperantist som läser meningen "La knabo kiu venis en volvo aprobis longajn knabinojn" blir sannolikt tveksam om betydelsen av "volvo". Är det en svensk esperantist listar han säkert ut att det rör sig om en Volvobil (Volvo-aŭto(mobilo)) men vad tror en kines som inte sett en Volvobil ens på vykort?

En positiv sak med nämnda datorprogram är att Esperanto behandlas " som ett vanligt språk och inte som brospråk ". Personligen tror jag inte att brospråksidén är speciellt attraktiv eftersom den ju de facto innebär att man måste göra två översättningar varje gång en text passerar systemet. Då tror jag mer på ett system med "basspråk" där Esperanto, Latin m.fl. språk kan ingå.

För att återgå till Bengt Sigurds föredrag. Problemet för Esperanto är inte " att dess vokabulär inte utvecklas lika lätt " som de naturliga språken, utan att det är alldeles för lätt att skapa nya ord. Detta medför att det uppstår en konkurrens om vad som är mest "internationellt" när man egentligen borde ställa sig frågan: Vilken variant som bäst beskriver det som skall definieras med utgångspunkt från Esperantos eget regelsystem.

Bengt Sigurd utgör ett bra exempel på den typ av människor som brukar veta var felen i Esperanto finns, utan att ens ha läst ett ord om språket och dess regelverk. Följande citat angående " redundant information " i Esperantos adjektiv visar att Bengt Sigurd inte har riktigt klart för sig varför Esperantos regelsystem ser ut som det gör. Bengt Sigurd: " För att datorer skall kunna hantera naturliga språk fordras en rent logisk presentation som ger rena grammatiska och semantiska upplysningar och inte t.ex. redundant kongruensböjning som i esperantos adjektiv. "

Man kan fråga sig hur Bengt Sigurd kommit fram till denna ståndpunkt.

Meningen: En ung pojke sålde svarta ballonger. skrivs vanligen: Juna knabo vendis nigraj-n balonoj-n . Eftersom Esperantos ordföljd är fri, inom ramen för regelverket, är det tillåtet att skriva "Nigraj-n knabo juna balonoj-n vendis". Den extrema ordföljden visar på ett överskådligt sätt att det inte finns någon " redundant information '' i esperantos adjektiv.

Ta bort den, enligt Bengt Sigurd, " underliga finala ändelsen -jn " i ordet Nigrajn och meningen får genast en helt annan innebörd, nämligen :

Nigra knabo juna balonojn vendis = en ung svart pojke sålde ballonger.

Genom " den underliga finala ändelsen " får man nämligen informationen att morfemet nigr- , som används som adjektiv, skall kopplas till ordet " balonojn " som också är försett med " den underliga finala ändelsen -jn ". Saknas den finala kombinationen -jn skall adjektivet kopplas till ordet knabo . För den som använder Esperanto är det således helt klart att det inte förekommer någon "redundant" information i adjektiven.

Informationen som är inbyggd i -j och -n är absolut nödvändig för att göra språket Esperanto så internationellt som möjligt. Tack vare dessa grammatiska ändelser kan man använda sitt eget modersmåls ordföljd då man skriver på Esperanto, vilket bland annat tyskar inte har något emot.

I avsnittet om Transpiranto ( Grönköpings eget internationella språk) påstår Bengt Sigurd följande: " Prepositionen ''i'' heter i varje fall ''en'' på esperanto och esperanto tycks sakna de fina medel att variera verbs betydelse som partiklar utgör " och refererar därvid till sina funderingar om man, i visan "Hej tomtegubbar", har för avsikt att "slå i (=på) glasen" eller om det möjligen kan vara frågan om att "slå (=hälla) i glasen). Om avsikten vore att "slå på glasen" torde man på Esperanto kunna ange detta med " batu la glasojn " alternativt " batu sur la glasoj " medan man bör, om avsikten är att "hälla i glasen", skriva " verŝu en la glasojn " alternativt " enverŝu la glasojn " = häll (in) i glasen.

Bengt Sigurd har tydligen missat upplysningen att man lägger till grammatikändelsen -n för att markera att en rörelse sker ''in i'', ''upp på'', ''ner under'' något.

Är det månne detta som Bengt Sigurd saknar eller är det möjligen så att han missat att prefixet ek- tjänar samma ändamål som partikeln ''upp'' i meningen : Han stannade upp. = Li ekhaltis. Prefixet ek- har följande innebörd enligt PIV " hastigt påbörjande verksamhet ". Stanna upp, innebär ju att en person relativt hastigt upphör att röra sig framåt och (börjar) blir stillastående.

Bengt Sigurds föredrag kan verka oskyldigt vid ett första påseende och man kan tycka att jag fäster alldeles för stor vikt vid felen i ett föredrag som tagits med för att roa läsarna av publikationen.

Tyvärr måste jag konstatera att föredragshållaren Bengt Sigurd lämnar så vilseledande information om språket Esperanto att det krävs ett genmäle. Eftersom publikationen kommer att läsas av människor som studerar lingvistik vid högskolor i Sverige måste man ställa kravet att man ger studerande korrekta upplysningar. Publikationen borde förses med bilaga där man upplyser läsaren om de felaktiga uppgifter som lämnats om språket Esperanto.

(Varför anlitades inte t.ex. docenten Ebbe Vilborg vid Göteborgs Universitet att hålla föredrag om språket Esperanto ?)

Jag har inget emot att skämta på och om Esperanto, men tycker att akademiker inom institutionen för lingvistik i Lund inte skall ägna sig åt ren faktaförvanskning. Se även professor Birger Bergs påstående om att Esperanto saknar originallitteratur med flera oinitierade yttranden i föredraget Latinet som Europas modersmål .

Bengt Sigurds slutdevis, där han citerar Lotta Svärd i Fänrik Ståls sägner " Något tål de att skrattas åt, men mera att hedras ändå ", är sannolikt avsedd att släta över eventuella sura miner från t.ex. någon brukare av Esperanto (dit jag räknar mig själv).

Citatet ur Fänriks Ståls sägner gjorde att jag ställde mig frågan: Varför vill man skoja med = förlöjliga Esperanto inom de akademiska kretsarna? Enligt Bengt Sigurd lär Hitler ha förbjudit Esperanto " såsom varande en farlig judisk uppfinning ". Bengt Sigurd och andra akademiker tycker kanske att Esperanto är ett hot mot det egna levebrödet som lingvistiker. I så fall är det ett bevis på " den trångsynthet som esperantisten förgäves kämpat mot. "

Jag har varit intresserad av språket Esperanto under c:a 30 år och jag har inte funnit att dess konstruerade grammatik på något sätt strider mot de krav man kan ställa på ett språks grammatik.

Man kan förmedla både sorg , glädje och vrede via språket Esperanto. Man kan beskriva subtila nyanser i miljöer m.m. Jag får tårar i ögonen då jag läser avsnittet '' El la taglibro de Marja ''(Ur Marjas dagbok) i boken La Verda Koro , ett av de många originalverk som finns på Esperanto, skriven av Julio Baghy.

Varför är det viktigt att fackfolk inom språkområdet har kunskaper om de artificiella språken ?

I dagens läge, då kostnader för simultantolkning och översättning av dokument mellan olika språk ökar lavinartat, är det absolut befogat att peka på de ekonomiska vinster man kan göra om man inför ett gemensamt arbetsspråk.

Eftersom man allmänt anser att nationalspråken inte kan komma ifråga på grund av diverse psykologiska spärrar borde fackmännen på språkets område fundera över vilken information om de artificiella språken man bör lämna till sina elever. Eleven har rätt att få en allsidig upplysning i ämnet eftersom språkstudier tar mycket tid. Den elev som inte vill satsa 1/4 - 1/3 av sin studietid på flera främmande språk borde ha rätten att kunna välja ett praktiskt och relativt lättlärt arbetsspråk.

Eftersom man allmänt anser att nationalspråken inte kan komma ifråga på grund av diverse psykologiska spärrar borde fackmännen på språkets område fundera över vilken information om de artificiella språken man bör lämna till sina elever. Eleven har rätt att få en allsidig upplysning i ämnet eftersom språkstudier tar mycket tid. Den elev som inte vill satsa 1/4 - 1/3 av sin studietid på flera främmande språk borde ha rätten att kunna välja ett praktiskt och relativt lättlärt arbetsspråk.

Jag kan vare sig latin eller interlingua men skall ändå försöka göra en så opartisk jämförelse som möjligt av några grammatikavsnitt i tre språk som skulle kunna vara aspiranter på att bli internationellt hjälpspråk nämligen Latin, Esperanto och Interlingua .

Källskrift för Latin är Latin elementarkurs , Hermods korrespondensinstitut tryckt 1950, för interlingua den ordlista med c:a 2000 ord och förklaring av språkets grammatiksystem som man brukar sända till intresserade.

UTTALET AV BOKSTÄVERNA I LATINS ALFABET

Bokstäverna i alfabetet uttalas i stort som de svenska bokstäverna. Det finns dock ett antal undantag som man måste lära in. Nedan följer en kort redogörelse.

i: som j framför vokal och i början av ord. som jj mellan vokaler

g: som g i 'gosse', som gn i t.ex. 'ugn' framför bokstaven n

o: uttalas som å

ae: uttalas som ä i 'väg'

oe: uttalas som e i 'ved'

au: uttalas som au i 'Kaukasus'

eu: uttalas som eu i 'Europa'

ui: uttalas som uj

c och ch: uttalas som k i 'ko'

sc och sch: uttalas som sk i 'skola'

qu: uttalas som kv i 'kvinna'

u: uttalas vanligen som u i 'hus, men; vid förbindelsen ngu+vokal: uttalas

u som v, och i orden suadeo, suavis och suesco uttalas u som v.

n: förbindelserna ng och nc, ngu och nx : uttalas som 'ng'i 'ugn

t och th: uttalas som t i 'tiga'

ph: uttalas som f i 'filosof'

rh: uttalas som r i 'ros'

x: uttalas som ks

z: uttalas som ts

UTTALET AV BOKSTÄVERNA I INTERLINGUAS ALFABET

I Interlingua gäller att man uttalar konsonanter som i svenska språket, men att det för:

c: gäller att säga ts framför vokalerna e,i och konsonanten y

för ch: gäller " i allmänhet " som k men ibland som sh i det engelska ordet 'she'. Man måste lära sig detta för varje speciellt ord.

Det finns fler regler men de är inte lika omfattande som för latin.

UTTALET AV BOKSTÄVERNA I ESPERANTOS ALFABET

Esperantos bokstäver uttalas alltid på samma sätt oberoende av bokstavskombination. På grund av detta behövs inte specialtecken för att markera avvikelser från normalfonetik, vilket är nödvändigt när det gäller s.k. naturliga språk. Att förenkla ytterligare torde vara omöjligt.

Ett kärt mål för kritik är esperantoalfabetets övertecknade bokstäver. Det finns många som försökt att reformera språket genom att avskaffa bokstäverna ĉ,ĝ,ĥ, ĵ, ŝ och ŭ. Samma reformister har ingen invändning mot de krumelurer man brukar använda som ljudrepresenterande i s.k. fonetiska alfabet.

De övertecknade bokstäverna i Esperantos alfabet utgör idag inget hinder för den som använder dator eller skrivmaskin. Vid handskrift har de aldrig utgjort något problem.

KLICKA HÄR SÅ FÅR DU VETA MER OM ESPERANTOTECKNEN

Ĉ, Ĝ, Ĥ, Ĵ, Ŝ OCH Ŭ

TRE BETONINGSREGLER I LATIN

Stavelsebenämningar som styr uttalet:

ultima

betecknar sista stavelsen i ordet

paenultima

betecknar näst sista stavelsen i ordet

antepaenultima

betecknar stavelsen före näst sista stavelsen i ordet

Betoningsregler

Vid tvåstaviga ord läggs betoningen på första stavelsen

Vid flerstaviga ord gäller näst sista stavelsen om:

stavelsen är naturlång eller positionslång

i annat fall gäller antepaenultima regeln .

Begreppen '' naturlång '' och '' positionslång '' har att göra med konsonanternas indelning i mutae (stötljud) liquidae (dallrande) nasales (nasalljud] och spirantes (väsljud). Varje ljudtyp delas dessutom in i labialer (läppljud) , dentaler (tandljud) och palataler (gomljud). Av dessa begrepp är mutae och liquidae de som används för att bestämma längden på en stavelse.

TVÅ BETONINGSREGLER I INTERLINGUA

Regel 1.

Betoningen läggs på vokalen före sista konsonanten i ordet.

Regel 2.

Betoningen läggs på vokalen före näst sista konsonanten om ordet

slutar på ett antal angivna ändelser (12 stycken) varvid man påpekar

att -s och -m inte räknas in i dessa regler.

EN BETONINGSREGEL FÖR ESPERANTO

Esperanto har regeln att betoningen läggs på näst sista stavelsen i ordet. En vanlig invändning mot denna princip är att "det är onaturligt". Man glömmer då att t.ex. att polska språket använder just denna regel för de flesta av sina ord.

SUBSTANTIVEN I LATIN

Latinets substantiv saknar artikel. Man skiljer således inte på bestämd och obestämd form. 'puer' = gosse = en gosse = gossen.

Substantivens singular och pluralformer beror av vilken funktion i satsen substantivet har. Eftersom latin har sex kasus kommer man att finna sex olika former av t.ex. substantivet 'puer'i singular och sex olika former i plural. Dessutom finns fem olika böjningsmönster (deklinationer) för substantiven.

Kasusformerna medger att man kan ha ganska fri ordföljd i latin. Om ett substantiv står i nominativ och ett andra i ackusativ form är det helt klart vad som utsägs i satsen oberoende av ordföljd. (Jämför med Esperantos metod att markera det direkta objektet med bokstaven -n.)

Den vanligaste ordföljden i latin är dock att placera verbet sist i satsen vilket brukar benämnas grammatisk ordföljd . Det förekommer ofta avvikelser från denna princip vilket brukar kallas för retorisk ordföljd . Denna ordföljd används då man vill framhäva ett visst ord i satsen.

I latin kan man således inte avgöra om meningen är en fråga eller påstående på grund av ordföljd. Latin använder istället speciella frågeord som placeras i början av satsen. Man skiljer mellan direkta frågor och indirekta frågor .

Eftersom meningen inte är att lära ut latin utan endast jämföra tre språks grammatik på väsentliga punkter går jag inte närmare in på de olika formerna.

SUBSTANTIVEN I INTERLINGUA

Substantiven förses både med bestämd och obestämd artikel. Den bestämda artikeln le används också för objektsformen av pronomenet han = honom.

Substantivens pluralformer skapas genom tillägg av -s /-es

I Interlingua skall ordföljden i allmänhet vara. Subjekt - predikat - objekt, det vill säga s.k. rak ordföljd. Dock rekommenderar man att placera personliga pronomen, som är direkta objekt, före verb som står i presens, imperfekt, futurum och konditionalis.

Frågor inleds med frågeordet esque . Används inte detta frågeord sättes predikatet före subjektet som i svenska språket.

Interlingua har inte olika kasusformer för substantiv. Man använder nominativ till allt. En förenkling men, när det gäller personliga pronomen har man dock både subjektsform och objektsform.

SUBSTANTIVEN I ESPERANTO

Alla substantiv skapas genom att placera ändelsen -o efter ordstammen. Pluralformen skapas genom lägga till ändelsen j. Ändelsen har av många kritiker dömts ut som "onaturlig".

Latin skapar i många fall pluralformer i nominativ genom att lägga till bokstaven -i. Latinets singularform för genitiv sammanfaller med pluralformen för nominativ. Observera dessutom att bokstaven i, under vissa villkor, uttalas som j i latin. Valet av Esperantos pluraländelse j kan således ha sin förebild från latin. Att använda bokstaven i skulle ju medföra förväxling med verbets grundform när det gäller Esperanto.

I Esperanto finns två kasus. Nominativ och ackusativ. Det medför att man kan använda ganska fri ordföljd. Ett substantiv som används i ackusativ form förses helt enkelt med ändelsen -n.

I Esperanto är det således möjligt att tillämpa den s.k. retoriska ordföljden, som finns i latin, vilket anses vara en fördel bl.a. när man skriver poesi och använder olika versformat.

I Esperanto inleds alla frågesatser med ett frågeord.  Antingen använder man det allmänna frågeordet "Ĉu" eller något av korrelativtabellens frågeord som börjar på ki- . Denna princip medför att även frågor kan tillåtas ha fri ordföljd i Esperanto.

Esperanto tillämpar således samma principer som latin när det gäller frågesatser.

VERBFORMER I LATIN

Latin har 4 olika sätt att böja ett verb (konjugationer) beroende på stammens sista bokstav. Varje person har tilldelats en specifik ändelse vilket gör att det personliga pronomenet är inbyggt i verbformen.

För att klara av att böja verbet på rätt sätt måste man känna till:

1. Presensstammens sista bokstav. Konsonant eller vokal? Man måste dessutom hålla reda på om vokalen är ett a, e eller i .

2. Presensstammen, som inte är ett ord i egentlig mening.

VERBFORMER I INTERLINGUA

Interlingua skiljer mellan s.k. a-verb , e-verb och i-verb vilket i princip överensstämmer med stamsluten i latin. Man har förenklat böjningen av verben genom att använda ett böjningsmönster och genom att låta presensformen och imperativformen vara lika. Man gör ett tillägg av ett utropstecken (!) efter presensformen av verbet för att markera att det rör sig om imperativ i de böjningsexempel man visar.

Eftersom man har tagit bort personändelserna måste man lära sig en tabell med personliga och relativa pronomen. I Interlingua har man drivit förenklingen så långt att man för de possessiva pronomenen hans, hennes och dess använder samma ord ''su''. Man skiljer noga på om pronomenet de avser maskulinum, femininum eller neutrum. De personliga pronomenen har både subjekt och objektsformer. Om denna metod är bättre eller sämre än det system man använder för Esperanto är svårt att avgöra. Interlingva-anhängarna anser dock att systemet är mer naturligt.

VERBFORMER I ESPERANTO

Ett verbs olika tempus (tidsformer) skapas genom tillägg av följande ändelser till ordstammen.

-as = presens   (nutid )

-is = preteritum   (förfluten tid )

-os = futurum    (framtid )

-us = konditionalis    (vilkorsform )

-i = infinitiv    (grundform )

-u = imperativ    (befallningsform )

Alla ordstammar kan användas som verb om logiken tillåter.

Med hjälp av participändelserna -at, -it, -ot, -ant, -int -ont kan man uttrycka komplexa tidsformer av typen futurum simplex (jag skall tala) och futurum exaktum (jag skall ha talat) även om dessa tidsformer inte ingår i esperantogrammatiken som fristående termer.

Esperanto har således inte personändelser i verbet. Det krävs därför en tabell med personliga och relativa pronomen. Tabellen har dessutom utökats med frågeord, demonstrativa pronomen, obestämda pronomen, distributiva pronomen samt negerande ord.

Denna tabell, med konstruerade ord, brukar vara den som först angrips av filologer men mer sällan av lingvister eftersom den är uppbyggd efter ett lätt överskådligt system. Den är dessutom helt regelbunden varför svårigheten att lära sig tabellen är måttlig.

DE TRE SPRÅKENS NEUTRALITET.

I så måtto är alla tre språken neutrala genom att de inte används som nationsspråk om man bortser från faktum att Vatikanstatens tjänstemän använder latin.

Esperanto och Interlingua torde i princip kunna hävda att de är neutrala i alla avseenden.

ORDFÖRRÅD

När det gäller latin är ordförrådet statiskt men mycket omfattande. Latin är sannolikt det enda språk som kan presentera en fullständig ordlista eftersom inga nya ord tillförs språket på samma sätt som de s.k. levande.

Frågan är om det kan kallas latin om man börjar nyskapa ord för detta ärevördiga språk. Med hänsyn till de uppgifter som finns på ett informationsblad från Societate Svedese pro Interlinga så bör det kallas Interlingua eftersom detta språk helt enkelt är en återintroducering av latin i en modern form.

För Interlingua, i sin nuvarande form, gäller att man startade sin verksamhet 1951. Bengt Sigurds uppgift om 27000 ord avser uppenbarligen den engelska varianten Interlingua - English Dictionary av Gode. A som trycktes 1971 i New York . Det finns en Svensk-Interlingua ordbok med c:a 14000 ord som tryckts 1965. Källa: Bibliographia de Interlingua januari 1992.

1992 publicerade docenten Ebbe Vilborg, Göteborgs Universitet, Ordbok svenska-esperanto med 50.000 uppslagsord.

Inom esperantovärlden används Plena Ilustrita Vortaro ( fullständig illustrerad ordlista *1) ). Den ordlista som utgavs 1966 innehöll 15 250 'artiklar'. En artikel innehåller en beskrivning på Esperanto av hur en ordstam (morfem) kan användas för att skapa nya ord samt det nya ordets betydelse. Man kan därför inte uppge exakt hur många ord ordlistan innehåller. En gissning är att man i medeltal får fram 7 ord per artikel. Det skulle i så fall innebära att boken omfattar 106750 ord, vilket inte är något maxvärde. Det skapas nämligen nya ord inom esperantovälden varje dag.

En orsak till att man inte uppfattar Esperanto som värdefullt, kan vara att man idag inte har den allmänna kunskap i latin som man hade inom akademiska kretsar vid den tidpunkt då Esperanto presenterades (1887).

Den som var väl insatt i latin insåg säkert att Esperantos grammatiksystem var mycket väl genomarbetat och att systemet i stort sett är lösningen på hjälpspråksproblemet. Att upphovsmannen använde titeln ögonläkare betyder inte att han var en dilettant inom språkvetenskapens område. Ludvig Zamenhof torde med största rätt ha kunnat använda titeln SPRÅKVETENSKAPSMAN.

*1) För närvarande pågår en omarbetning av PIV som, trots sitt namn, alltid varit ofullständig på grund av att man ständigt skapar nya ord för aktuella företeelser.

***